Europe's favourite war machine

Svenska Dagbladet har en ledande säkerhetspolitisk reporter, Mikael Holmström, som är en av de få som faktiskt påvisar någon form av kunskap om olika typer av tanks och bombplan. Det är särskilt underhållande när han kritiserar uttalanden om ryska bombningar av BBC-journalister och civila i staden Gory i P1s "medierna".

Här menar han att det mycket väl kan handla om ett georgiskt SU-25 plan snarare än ett ryskt. Detta grundar han bland annat på att en rysk pilot knappast skulle missa det stationära mål som journalistens bil utgjorde och heller inte skulle avlossat de mindre icke-målsökande raketer mot ett mål de verkligen ville förgöra.
Holmström är en av de få som uttalar sig så detljerat, medan de flesta reportrar mest översätter vad internationella medier rapporterar. Han sitter (i Sverige) och bläddrar i Jane's lista över militära flygplan och påstår alltså att det likväl kan vara en kass georgisk pilot som dels blir beskjuten av georgiska luftvärnskanoner och därefter bombar BBC.

Vilket naturligtvis låter lite otroligt. Men kritisk granskning är alltid fint.

Men samtidigt målar svd nu upp en världsbild där Sovjet är tillbaka och att Sverige måste rusta sig mot den nyvakna ryska björnen.

Bra där.

Carl Bildt rustar personligen upp för sveriges räkning då han jämför hela händelsen med Nazitysklands annektering av Sudetområdet 1938. Att jämföra Ryssland med Nazityskland är kanske känsligt då omkring 20-26 miljoner ryssar dog under andra världskriget.
Rätt ska vara rätt och ska man jämföra med någon annan imperialistisk regim ska den vara vänstervriden. Så det så.

Foto: Vladimir Rodionov/Presidentens presstjänst/RIA-Novosti/AP

Internpost

Nu har jag fått skicka mitt första internpost. Jag minns de märkliga bruna kuverten från mellanstadiet och först nu får jag ta del av kontorets postgång.

Fritid

Sedan träffade jag kevin. Han köpte fisk. Se kevin köpa fisk.

Boredom

Man undrar lite vad meningen med att kunna blogga var som helst är när detta är allt man ser om dagarna.

Svamp

Jag älskar svamp.

Utslag

Niklas lånade min Veni Vidi Vicious skiva för cirka 7 år sedan. Jag fick tillbaks den med kaffefläckar på. Som kompensation gav han mig deras debutskiva som jag avfärdat som skatepunk. Men den var helt ok och helt plötsligt får jag se videon till AKA IDIOT idag, ett antal år senare och här är läxan mina vänner: man får aldrig glömma bort hur jävla inihelvete tuffa dom är och alltid varit.

Orkar du inte med att se hela låten så räcker det med 0-23 sekunder. Det är helt magiskt hur otroligt galet bra det är. Maskingevärspose till trummpinnspose till riff till pek till hoppa ner från taket och med magi få upp ett mikrofonstativ inom 24 sekunder är bra gjort. Se och njut.

Jobbe

Så vad gör jag hela dagarna nu då? Jo jag jobbar 8-16 på admissions vid Göteborgs Universitet. Det är som antagningsenheten fast på knagglig engelska.

Mina arbetsuppgifter är att svara på mail som inkommer från folk som inte talar svenska. Detta borde innebära att 6.6 miljarder människor skriver "dear sir" under loppet av en termin.
Så är inte fallet.

Jag får högst 15 mail per dag och de allra flesta handlar om att de vill plugga och att de ber för min hälsas välgång och långt liv under Guds eviga skyddande handflata.
Jag blir ändå förkyld så jag har slutat gå på det där.

När jag inte skriver "dear applicant" mail så sitter jag i en kö med folk främst från Ghana, Senegal, Pakistan och Nigeria som vill plugga till hösten.
Jag granskar deras betyg, kollar stämplar och ser om de kan komma in. Räknar ut betygsvärden och skriver kommentarer ifall de fuskar eller saknar något.
Det blir ungefär 50 sådana om dagen. När man börjar bli torr i ögonen så sätter man sig på gården med en kopp kaffe och piggnar till.

Allt är rätt fint.

Broder Daniel

Det är märkligt att ta avsked från ett band som det länge känts som om de redan slutat. Men det är skönt att de ändå valde att göra ett riktigt avsked, där medierna fick avlösa varandra i specialartiklar och minneskrönikor.

Jag brukar slarvigt uttrycka mig i termer som att jag har ett "vuxet" uppskattande för Broder Daniel, baserat på det faktum att jag först verkligen började lyssna på dem vid 21 års ålder. Men eftersom jag på något sätt tog igen alla ungdomars faser på en gång mellan 20 och 23 års ålder så var jag kanske en av dem ändå. Att helt plötsligt börja dricka sprit, ha kajal och spela igenom Broder Daniel Forever skivan (allt på en kväll i självvald ensamhet) var ju precis vad pandakidsen har gjort sedan de var 15.

Men när jag då går omkring på Way Out West och noterar någon form av världsrekordförsök i BD-fans så tillhör jag inte de med svartsmink och nagellack. Men jag ser flera omkring 30 som, om det inte vore för en BD t-shirt, mest ser ut som om allt innan Neil Young är besvärligt.
Jag är för ung för att kunna analysera 90-talet och för dum för att förklara storheten med bandet. Så jag låter Marcus Birro göra det från en intervju av Anna Skarin,

Vad är storheten med bandet?
– De gör väldigt bra låtar. Och det desperata uttrycket för vissa människor som är stämda i en viss tonart. De lyckades sätta ord, smink, musik, desperation och uttryck på känslor innan man själv hade gjort det. Det är god konst när någon går före och utifrån sitt eget liv lyckas beskriva andra människors liv. Det är vad konst handlar om tycker jag.

Ditt starkaste minne från bandet?
– Jag har flera, men ett är när jag och Henrik Berggren skulle vara med i samma tv-program. Jag frågade ”hur mår du”? Han svarade: ”Jag mår inte så bra.” ”Vad är det då?” ”Jag vet inte riktigt, jag kan inte sätta fingret på vad det är.” Det var på något sätt vad Broder Daniel var för något, i enda mening.

Det är knappast så att jag känner igen mig i texter som I'll be gone och Whirlwind är störst på grund av sin musik snarare än att Henrik sätter fingret på känslan av brustet hjärta med "The only one I loved she was a superstar". För det gör han inte.
Det gör istället Anders Göthberg med alla fantastiska slingor som virvlar runt i hela Broder Daniel Forever.

Det var därför mest rörande att höra just denna med den explosivitet den förtjänar som sista låt med hela bandet.

Sedan att Henrik vid åtta tillfällen refererar till mig och resten av publiken som sina barn och att det inte riktigt blev den Oprah Winfrey vulgära känslomaraton som jag hade hoppats på så var den ändå..värdig.

Living in America

Barneskorten till Washington DC gick bra, även om ditresan var en så kallad "pärs". 3-åringen gnällde och gnydde på flygplatserna men sov konstant på flyget. 1-åringen var förvånansvärt medgörlig men pigg och glad i typ 15 timmar i sträck. Kanske för att han kräktes i bilen på väg till Landvetter, kanske för att jag är så fascinerande att man inte kan sova om jag håller i en.

Efter 24 timmars vakenhet somnade vi och dagen efter gick vi på en turistresa som inte slutade förrän jag åkte hem. Det som syns är Washington-monumentet (förvånansvärt stor), Lincoln memorial, Vietnam-monumentet, Koreakrigets minneslund, ett otal muséer, Vita huset, Capitolium, Larry's lounge..ja, allt.

Att se skor och glasögon dammiga av 9/11 rester, se världens sista supermakts högborg, Oprah-citat inristat i sten och alla namn som satt livet till i diverse krig gav en rysningar. Detta botades lätt av över 30 graders värme och tropisk luftfuktighet och cosmopolitans.