Rekommenderat

Ber man en japan att servera något de rekommenderar på restaurang kan man ibland få en hel grill.

Japan del 2

Vi hade landat i Osaka, som jag länge trodde var en fiskeby. Inte alls. Vi lyckades bara knappt se hela centrala Osaka på hela vistelsen och himlen skymdes ofta av höga skyskrapor. Osaka skulle dessutom visa sig vara den bästa staden att gå ut på och med hjälp av Petras kollega Olle kunde vi bekanta oss med många av japanernas vardagsnöjen.

1, Pachinko. Dessa är ibland enorma lokaler med slot-machine-liknande system där japaner sitter dagar och nätter för att låta små stålkulor falla i ett sorts vertikalt flipperspel. Det låter som ett lyftande jetplan där inne och var helt absurt.
2, Karaoke. Vi lyckades aldrig se något ställe med någon öppen scen men väldigt många kedjor som erbjöd rumsbokning. Man bokar ett rum i 2 timmar och får sjunga och dricka så mycket man vill. Tyvärr han vi bara med ett besök och till min fasa hade de inte Cryin’ med Aerosmith i rätt tonart.
3, Manliga Geishor. Mycket debatt finns kring vad en Geisha är och inte är. Den enklaste förklaringen är ett underhållande sällskap. I storstäderna står dock inte många i kimonos i gathörnen. Det gör dessa istället. De ser ut som Jon Bon-Jovi i Dieselkläder och försöker få flickor att betala dem för att de ska ge dem komplimanger och följa med till klubben. De som syns är dock oftast college-dropouts och är snudd på aggressiva. De mer professionella kan tjäna enormt mycket pengar för att underhålla företagskvinnor men jag betvivlar starkt att vi såg några av dessa. Finns överallt där ett neonljus skiner.
4, Mat. Vi hade under hela vistelsen en ganska störd ät och sov klocka. I lokal tid räknat var jag otroligt hungrig vid 15:00 och 21:00. De har ett par riktigt goda rätter men man skulle nog tröttna helt efter en månad. Mycket i Osaka kretsar kring bläckfisk och fisk överhuvudtaget.
5, Dricka. Ölen smakar som hemma och det tog inte länge att lära sig säga biru ippai kudasai, hai Suntory Premium Malt arigato goizamas. Sake heter nog egentligen Rei-shu, men då bara riktigt pretentiösa arslen skulle anmärka på det så låter jag bli och kallar det för Sake. Varm som kall var den underbar.

Kaffet är ett helt annat kapitel som jag får återkomma till.

Att komma till Japan

Torsdag den nionde oktbober åkte vi mot Japan men ”som alltid” var första anhalten den förskräckliga flygplatsen Frankfurt. Flygplatsen är tydligen någon form av nav för alla som ska resa någonstans verkar det som, vilket inte hindrar dem att erbjuda den sämsta formen av service och den för Tyskland så typiska design som får mina ögon att vattnas. De verkar fortfarande lida av Versailles-fördragets sviter.

Efter drygt 11 timmars flyg över norra och mellersta Sovjet med utsikt över en äggskalsvit flygplansvinge var vi i soliga Japan. Genast kändes alla ylletröjor, koftor och halsduk(en) mycket tyngre i bagaget. Vi hade anlänt till ett land alla går omkring i t-shirt och kisar mot solen. Eller nja. Högsta modet var en vero-moda utstyrsel i grått, vitt och brunt och pälsmössa och ugg-boots vilket de strängt bar upp trots solsken och 27 grader.

Dessutom kisar de nog alltid oavsett sol.

For a relaxing time...

Äntligen får jag en välbehövlig semester från att granska ansökningar från Pakistan, Ghana, Nigeria, Bangladesh, Indien och Kamerun och istället åka till Japan. Jag har aldrig varit där och det ska bli helt sanslöst roligt. På torsdag förmiddag åker jag och är borta i två och en halv vecka. Första veckan är jag något för mig själv då Petra ska på en konferens om psykologisk biologi eller något liknande så då kommer jag leka Bob Harris i hotellbaren fast med Bailey's och jag tänker inte ligga med någon jazzpianist.

Önska mig lycka till så ska jag försöka fotoblogga på resan om det är möjligt därifrån. Ses om typ 3 veckor!

Almost forgot

Ibland glömmer man sina idoler och varför de egentligen var sina idoler.

Man kan till slut tänka att man har lyssnat färdigt på det och att det är dags att hitta nya influenser.Men så hittar man dessa och upptäcker allt om igen.

Hej och hå

Nu har jag nått höjden av statsanställd svennighet. Eller nja. Julbord med show skulle nog vara värre. Men jag har fallit för grupptrycket och fått en stegräknare och medlemskap i GU omgångarna. Stegtävling alltså. Vem är jag egentligen.

Lillgammal

Vad gäller lillgamla barn så verkar det inte finnas någon som ser någon fördel i detta.
Utom möjligtvis de som tycker att Benjamin Wahlgren är rar när han river av "om jag hade pengar" eller som tycker att Haley Joel Osment är en "stark skådespelare".

Men egentligen borde man se över begreppet lillgammal. Jag har länge betett mig som en ganska inskränkt gammal gubbe som hamnat på defensiven mot slutet av sitt liv. Är jag då lillgammal? Lillgammal antyder på något sätt en högre ålder. En liten tant eller gubbe.

Men de som är i sanningen lillgamla; de 11-åringar som är små besserwissers som säger avancerade ord, kanske lyssnar på 60-tals motown eller som gillar att "sluka böcker" är nog rentav hopplösa 25-30-åringar snarare än gubbar och tanter. Sådana som på något sätt hittar likartade vänner på någon studentunion i Lund och som kan sitta och bekräfta varandra, krafsandes efter kikärtor.

Men lillgammal är nog ett alldeles för catchy uttryck för att kunna bytas ut mot lill-30.

Lunch

Hurra

Pause or I'll shoot

Det är faktiskt ganska jobbigt att blogga. Man måste logga in och därmed minnas sitt lösenord, komma på en rubrik oavsett om man vill eller inte, och hela tiden orka tycka det är värt det. Eftersom de som läser det här är de jag pratar med så spelar det otast ingen roll, de får höra mitt jäkla gnäll ändå.

Men om det finns en liten liten chans att någon annan än de jag känner läser detta så kanske vi kan förändra något.

Nämligen Pause. Denna hycklande moore-liknande skit tidning. Jag skrev ett mail och de svarar inte "jaha, så nu ska du blogga upp mailet, fan vad tuff du är" ja, det gör jag. Jag tycker det är bra och viktigt.

Hej,

Jag undrar kort sagt hur sjutton ni tänker med artikeln "pimpa din pojkvän"(Pause nummer 5 2008) *snyggare *smalare *snällare.

Jag är inte helt utan humor. Jag förstår att vissa tidningar kan känna att det är lite cheeky att prata om män öppet på samma sätt som man tolkat och värderat kvinnan i alla år, om än i det tysta de senaste åren. Det verkar även som om tidningar som just Pause publicerar det i tron att det innebär en sorts empowerment för kvinnor och att män minsann ska ta det med en klackspark.

Men det är en sak att skriva saker i stil med "jag vill ha en hårding till kille" alternativt "så får du din pojkvän att vara längre i sängen". Även om dessa saker är enormt banala så får man acceptera det på samma sätt som man inte kan påverka det infantila innehållet i Café och Slitz.

Men. Vafan.

Pimpa din pojkvän?
Med tips om hur man kan "Få honom att gå ner i vikt" på sidan 58
"Jag brukar köpa för små skärp till min kille, han blir alltid lika ledsen, säger Lisa, 26"
"Om inget annat fungerar...häll laxermedel i hans chokladpudding. Sätt upp en plansch med din killes ansikte påklistrat på Brad Pitts kropp"

Vilket å ena sidan är olagligt, potentiellt livsfarligt och så jävla uppåt väggarna korkat skrivet att jag blir rent ut sagt gråtfärdig. (Dessutom, Brad Pitt? herregud vad 1994)
Hur barnsligt tuttfixerat Café eller Slitz än är så skulle de i min mening ha svårt att ens komma i närheten av att skriva tips om hur man mobbar sin flickvän till att tappa kilona eller ens tips om hur de skulle kunna pimpas.

"Män står inte ut med att se kvinnor som gråter"
"Få honom att hjälpa till mer hemma" s.60
"Om du tar hand om disken hela den här veckan så får du ligga i soffan och kolla fotboll hela söndagen utan att bli störd. Det får hans lilla hjärna att tänka 'åh, jag har gjort något som inte förväntades av mig och som en konsekvens av det får jag möjlighet att göra saker jag gillar"

"Ibland lovar jag min man en avsugning"
"Om inget annat fungerar: tvinga honom att betala en städerska. Eller gör slut"

Ärligt talat. Skärp er innan någon blir svårt sårad eller skadad och väx upp.

Reporter turns ghetto

Adam tipsade mig om något som alla andra säkert sett 54.612 gånger, men det är så roligt.

in the ayre

Black eyed peas har länge haft världens lättaste jobb och inte har deras solokarriärer inneburit någon avsevärd förändring i kvalité eller kreativitet.
Men Flo-Rida feat. Will I Ams "in the air" bekräftar om något vad som är fel med hela industrin. Jag blir så trött.
oh hot damn, this is my jam... det är ju för fan bara hitte-på alltihop.
Where is the love är ju textmässigt The Rime of the Ancient Mariner i jämförelse.

Stön på torget

Det lät mer än vanligt vid saluhallen. Vad dom tror sig uppnå mer än att förstöra folks sushiupplevelse är oklart. Jag tror inte donationerna direkt flödar in.