Jag ska till Washington DC i övermorgon. På onsdag. Det känns smått overkligt och framförallt rätt otippat men så är det. I och med att Petras stackars pappa opererade bort gallan igår så blir det jag som återigen transporterar barn i plan, men denna gång inte till Prag utan ända till landet av mjölk och honung.
Jag har ju egentligen det senaste året blivit mer av en amerikavän än tidigare; inte för att jag direkt har bränt flaggor men det har verkat som en otroligt tam sak att åka ända dit och slösa pengar på tingel-tangel. Men nu jäklar ska det turistas.
Olyckligtvis har inte Bill Clinton förärats med någon staty ännu, men om man kisar mot vita huset kan man säkert ana hans anda.
Självklart är det nu så att när jag väl ska dit så är Smithsonians utställning över amerikansk historia stängt för renovering. Så jag får inte möjlighet att skåda den, enligt uppgift, allra första flaggan eller Fonzie Fonzarellis skinnpaj, men förhoppningsvis finner jag andra populärhistoriska utställningar att flämta över.
Jag har gått från nervösa ryckningar till rysningar av välbehag inför tanken, och så fort jag överlevt en flight med en 1-åring och en 3-åring så är det monument, donuts och presidenter för hela den deprecierade slanten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar