Robert Wells

Jag undrar alltid vad sjutton robert gör med sina ögon. Kanske blir man helt enkelt sån efter så många år av hårt festande.

Hälften ratar julklapparna

Ja, det kan man förstå. Och svd.se ratar nya pressbilder. Det roliga är att det verkar som om det verkar äldre man med två(!) tumringar som lämnar tillbaks icewind dale 2 och blir erbjuden battlefield 1942 i retur. Jag förstår bytet förvisso.

Mer värd än kulor av glas

En biltur i Värnamo är sällan något att skriva hem om. Men när jag plötsligt hittar min gamla kassett med kents demo så blir det en nostalgitripp utan dess like. Så jag gick en promenad förbi högstadieskolan och lågstadieskolan där jag inte gått på säkert 15 år. Då var allt mycket större än nu. Promenaden tog nu 25 minuter. Under högstadiet kunde man gå i tre år utan att komma någonstans.

Vuxen

Jag vet inte om jag verkligen vill bli vuxen. Men man vet att man har en bit kvar om man sitter på en lugn glöggtillställning med bekantas bekanta som har skägg och barn och allt man vill säga och prata om är den stora, bruna kuken på bordet.

Primrose Hill

Ni minns möjligtvis min senaste London-resa då jag och Petra besteg Primrose Hill. Primrose Hill etsade sig fast i mitt minne vid tidig ålder efter Blurs låt "For Tomorrow" där det i slutet sjungs "let's take a drive to Primrose Hill, it's windy there and the view´s so nice".
Mina ögon höll på att börja blöda av lycka när jag såg att någon fantastisk människa faktiskt klottrat slutet av den texten på backen upp mot kullen. Det var en av de finaste ögonblicken jag haft i England.
Efter att ha slöglott på wikipedia och läst om den brittiska överklassen, eller åtminstone den rika klassen, så ser jag en artikel om Primrose där klottret omnämns. Jag var alltså inte ensam och det var sannolikt inte ditklottrat bara för att jag var där. Det gjordes troligtvis i slutet av 90-talet och har bättrats på av barmhärtiga samariter i den goda musikens och smakens namn.

Slutligen hittar jag en intervju med "artisten" och det är så ofattbart skönt att man bara kan kolla upp såna här saker och se historien bakom.
Särskilt fint var en av kommentarerna till artikeln;
"strange how people feel they're somehow entitled to deface other people's space/environment on the strength of liking Blur"

En bratz död

Till min stora förtjusning rapporterar SvD näringsliv att Bratz dockorna förbjuds.

Inte för att de ser ut som sprutluder och får barn att vilja sminka ögonen till oigenkännlighet och be om "min första restylane-spruta" av tomten. Nej, det förbjuds av rent juridiska skäl, något i stil med att bananen som hittade på skiten jobbade för Mattel (barbie-imperiet) under tiden han fick den brillianta idén.

Av monopolsyfte drar de därför in perrelli-dockorna. Inte för att det är omoraliskt.
Jag vet inte om horiga förebilder för barn faller under någon form av yttrandefrihet men något är det som får dem att tycka att "jamenvisst detta ska min lilla kicka få" och sedan blir förvånade när hon börjar stava allt med "z" och vill filma sina samlag. Zamlag. Jo det finns visst samband. Någonstans.

"Till Bratz försvar anförs ibland att de är tjejer med starkt självförtroende som umgås i en grupp som omfattar personer med skiftande bakgrund och etnicitet." står att läsa som svar på kritiken att de skulle vara centimeterhöga källor till allt materialistiskt ont som drabbat världen sedan Simple Life började sändas.
Personligen tycker jag att det försvaret kan användas på en mängd saker. Exempelvis Al-Quaeda.

Dessutom finns ju, eller fanns bevare mig väl, Bratz Boyz (!) som i princip är dejter till Bratz som inkluderas med champagneglas och flaskor till deras saturday night date. Målgrupp: 6-åringar.

Nu inväntar man bara att Bratz-imperitet köper rättigheterna till namnet Pimpz och sätter ut små horor och hallickar i varenda liten Faetter BR butik så de små wannabe-hororna kan få sitt behov mättat. Crack-pipe not included.

...

Jag misstänker starkt att detta är en mellanöl. Det kvittar hur gammal man blir, betalar man 40kr för något ska man bli lullig. Danskjävlar.

All I wanna do is..

Just när man tror att paper planes-eran är över för min del så hör man denna mix med Bun B och Rich boy. Helt fantastiskt, speciellt rappen om berettan 2:30 in i låten.

She look like 22 but she really ´45... åh.

För en gångs skull

Det hela var tydligen ett så kallat "spex" för en svensexa; bilden nedan alltså.
Det fina är att händelsen har lett till en av de bästa artiklarna jag sett i GP, fantastiskt välskriven; här komma ett utdrag.

Även föräldrarna undrade
Reaktionerna Richard Hallberg har fått är många. De flesta tror att det är allvar och frågar om han är dum i huvudet. Till och med hans föräldrar undrade vad det var för ego, innan det upptäckte att det var deras son.
- Jag tycker att det var ett roligt skämt. Min fru skickade ett sms och skrev att hon tyckte att det var underbart, säger han.
Den klassiska bilden tror Richard Hallberg är en pik. Det senaste året har han fått barn, gift sig, köpt en kombibil, blivit villaägare och går omkring i en batistinijacka.
- Pål tycker att jag vuxit upp för fort, att jag är brådmogen.

Love and marriage

Äktenskapet börjar bra. Foto från GP

Hej här kommer segertåget

Rekommenderat

Ber man en japan att servera något de rekommenderar på restaurang kan man ibland få en hel grill.

Japan del 2

Vi hade landat i Osaka, som jag länge trodde var en fiskeby. Inte alls. Vi lyckades bara knappt se hela centrala Osaka på hela vistelsen och himlen skymdes ofta av höga skyskrapor. Osaka skulle dessutom visa sig vara den bästa staden att gå ut på och med hjälp av Petras kollega Olle kunde vi bekanta oss med många av japanernas vardagsnöjen.

1, Pachinko. Dessa är ibland enorma lokaler med slot-machine-liknande system där japaner sitter dagar och nätter för att låta små stålkulor falla i ett sorts vertikalt flipperspel. Det låter som ett lyftande jetplan där inne och var helt absurt.
2, Karaoke. Vi lyckades aldrig se något ställe med någon öppen scen men väldigt många kedjor som erbjöd rumsbokning. Man bokar ett rum i 2 timmar och får sjunga och dricka så mycket man vill. Tyvärr han vi bara med ett besök och till min fasa hade de inte Cryin’ med Aerosmith i rätt tonart.
3, Manliga Geishor. Mycket debatt finns kring vad en Geisha är och inte är. Den enklaste förklaringen är ett underhållande sällskap. I storstäderna står dock inte många i kimonos i gathörnen. Det gör dessa istället. De ser ut som Jon Bon-Jovi i Dieselkläder och försöker få flickor att betala dem för att de ska ge dem komplimanger och följa med till klubben. De som syns är dock oftast college-dropouts och är snudd på aggressiva. De mer professionella kan tjäna enormt mycket pengar för att underhålla företagskvinnor men jag betvivlar starkt att vi såg några av dessa. Finns överallt där ett neonljus skiner.
4, Mat. Vi hade under hela vistelsen en ganska störd ät och sov klocka. I lokal tid räknat var jag otroligt hungrig vid 15:00 och 21:00. De har ett par riktigt goda rätter men man skulle nog tröttna helt efter en månad. Mycket i Osaka kretsar kring bläckfisk och fisk överhuvudtaget.
5, Dricka. Ölen smakar som hemma och det tog inte länge att lära sig säga biru ippai kudasai, hai Suntory Premium Malt arigato goizamas. Sake heter nog egentligen Rei-shu, men då bara riktigt pretentiösa arslen skulle anmärka på det så låter jag bli och kallar det för Sake. Varm som kall var den underbar.

Kaffet är ett helt annat kapitel som jag får återkomma till.

Att komma till Japan

Torsdag den nionde oktbober åkte vi mot Japan men ”som alltid” var första anhalten den förskräckliga flygplatsen Frankfurt. Flygplatsen är tydligen någon form av nav för alla som ska resa någonstans verkar det som, vilket inte hindrar dem att erbjuda den sämsta formen av service och den för Tyskland så typiska design som får mina ögon att vattnas. De verkar fortfarande lida av Versailles-fördragets sviter.

Efter drygt 11 timmars flyg över norra och mellersta Sovjet med utsikt över en äggskalsvit flygplansvinge var vi i soliga Japan. Genast kändes alla ylletröjor, koftor och halsduk(en) mycket tyngre i bagaget. Vi hade anlänt till ett land alla går omkring i t-shirt och kisar mot solen. Eller nja. Högsta modet var en vero-moda utstyrsel i grått, vitt och brunt och pälsmössa och ugg-boots vilket de strängt bar upp trots solsken och 27 grader.

Dessutom kisar de nog alltid oavsett sol.

For a relaxing time...

Äntligen får jag en välbehövlig semester från att granska ansökningar från Pakistan, Ghana, Nigeria, Bangladesh, Indien och Kamerun och istället åka till Japan. Jag har aldrig varit där och det ska bli helt sanslöst roligt. På torsdag förmiddag åker jag och är borta i två och en halv vecka. Första veckan är jag något för mig själv då Petra ska på en konferens om psykologisk biologi eller något liknande så då kommer jag leka Bob Harris i hotellbaren fast med Bailey's och jag tänker inte ligga med någon jazzpianist.

Önska mig lycka till så ska jag försöka fotoblogga på resan om det är möjligt därifrån. Ses om typ 3 veckor!

Almost forgot

Ibland glömmer man sina idoler och varför de egentligen var sina idoler.

Man kan till slut tänka att man har lyssnat färdigt på det och att det är dags att hitta nya influenser.Men så hittar man dessa och upptäcker allt om igen.

Hej och hå

Nu har jag nått höjden av statsanställd svennighet. Eller nja. Julbord med show skulle nog vara värre. Men jag har fallit för grupptrycket och fått en stegräknare och medlemskap i GU omgångarna. Stegtävling alltså. Vem är jag egentligen.

Lillgammal

Vad gäller lillgamla barn så verkar det inte finnas någon som ser någon fördel i detta.
Utom möjligtvis de som tycker att Benjamin Wahlgren är rar när han river av "om jag hade pengar" eller som tycker att Haley Joel Osment är en "stark skådespelare".

Men egentligen borde man se över begreppet lillgammal. Jag har länge betett mig som en ganska inskränkt gammal gubbe som hamnat på defensiven mot slutet av sitt liv. Är jag då lillgammal? Lillgammal antyder på något sätt en högre ålder. En liten tant eller gubbe.

Men de som är i sanningen lillgamla; de 11-åringar som är små besserwissers som säger avancerade ord, kanske lyssnar på 60-tals motown eller som gillar att "sluka böcker" är nog rentav hopplösa 25-30-åringar snarare än gubbar och tanter. Sådana som på något sätt hittar likartade vänner på någon studentunion i Lund och som kan sitta och bekräfta varandra, krafsandes efter kikärtor.

Men lillgammal är nog ett alldeles för catchy uttryck för att kunna bytas ut mot lill-30.

Lunch

Hurra

Pause or I'll shoot

Det är faktiskt ganska jobbigt att blogga. Man måste logga in och därmed minnas sitt lösenord, komma på en rubrik oavsett om man vill eller inte, och hela tiden orka tycka det är värt det. Eftersom de som läser det här är de jag pratar med så spelar det otast ingen roll, de får höra mitt jäkla gnäll ändå.

Men om det finns en liten liten chans att någon annan än de jag känner läser detta så kanske vi kan förändra något.

Nämligen Pause. Denna hycklande moore-liknande skit tidning. Jag skrev ett mail och de svarar inte "jaha, så nu ska du blogga upp mailet, fan vad tuff du är" ja, det gör jag. Jag tycker det är bra och viktigt.

Hej,

Jag undrar kort sagt hur sjutton ni tänker med artikeln "pimpa din pojkvän"(Pause nummer 5 2008) *snyggare *smalare *snällare.

Jag är inte helt utan humor. Jag förstår att vissa tidningar kan känna att det är lite cheeky att prata om män öppet på samma sätt som man tolkat och värderat kvinnan i alla år, om än i det tysta de senaste åren. Det verkar även som om tidningar som just Pause publicerar det i tron att det innebär en sorts empowerment för kvinnor och att män minsann ska ta det med en klackspark.

Men det är en sak att skriva saker i stil med "jag vill ha en hårding till kille" alternativt "så får du din pojkvän att vara längre i sängen". Även om dessa saker är enormt banala så får man acceptera det på samma sätt som man inte kan påverka det infantila innehållet i Café och Slitz.

Men. Vafan.

Pimpa din pojkvän?
Med tips om hur man kan "Få honom att gå ner i vikt" på sidan 58
"Jag brukar köpa för små skärp till min kille, han blir alltid lika ledsen, säger Lisa, 26"
"Om inget annat fungerar...häll laxermedel i hans chokladpudding. Sätt upp en plansch med din killes ansikte påklistrat på Brad Pitts kropp"

Vilket å ena sidan är olagligt, potentiellt livsfarligt och så jävla uppåt väggarna korkat skrivet att jag blir rent ut sagt gråtfärdig. (Dessutom, Brad Pitt? herregud vad 1994)
Hur barnsligt tuttfixerat Café eller Slitz än är så skulle de i min mening ha svårt att ens komma i närheten av att skriva tips om hur man mobbar sin flickvän till att tappa kilona eller ens tips om hur de skulle kunna pimpas.

"Män står inte ut med att se kvinnor som gråter"
"Få honom att hjälpa till mer hemma" s.60
"Om du tar hand om disken hela den här veckan så får du ligga i soffan och kolla fotboll hela söndagen utan att bli störd. Det får hans lilla hjärna att tänka 'åh, jag har gjort något som inte förväntades av mig och som en konsekvens av det får jag möjlighet att göra saker jag gillar"

"Ibland lovar jag min man en avsugning"
"Om inget annat fungerar: tvinga honom att betala en städerska. Eller gör slut"

Ärligt talat. Skärp er innan någon blir svårt sårad eller skadad och väx upp.

Reporter turns ghetto

Adam tipsade mig om något som alla andra säkert sett 54.612 gånger, men det är så roligt.

in the ayre

Black eyed peas har länge haft världens lättaste jobb och inte har deras solokarriärer inneburit någon avsevärd förändring i kvalité eller kreativitet.
Men Flo-Rida feat. Will I Ams "in the air" bekräftar om något vad som är fel med hela industrin. Jag blir så trött.
oh hot damn, this is my jam... det är ju för fan bara hitte-på alltihop.
Where is the love är ju textmässigt The Rime of the Ancient Mariner i jämförelse.

Stön på torget

Det lät mer än vanligt vid saluhallen. Vad dom tror sig uppnå mer än att förstöra folks sushiupplevelse är oklart. Jag tror inte donationerna direkt flödar in.

Europe's favourite war machine

Svenska Dagbladet har en ledande säkerhetspolitisk reporter, Mikael Holmström, som är en av de få som faktiskt påvisar någon form av kunskap om olika typer av tanks och bombplan. Det är särskilt underhållande när han kritiserar uttalanden om ryska bombningar av BBC-journalister och civila i staden Gory i P1s "medierna".

Här menar han att det mycket väl kan handla om ett georgiskt SU-25 plan snarare än ett ryskt. Detta grundar han bland annat på att en rysk pilot knappast skulle missa det stationära mål som journalistens bil utgjorde och heller inte skulle avlossat de mindre icke-målsökande raketer mot ett mål de verkligen ville förgöra.
Holmström är en av de få som uttalar sig så detljerat, medan de flesta reportrar mest översätter vad internationella medier rapporterar. Han sitter (i Sverige) och bläddrar i Jane's lista över militära flygplan och påstår alltså att det likväl kan vara en kass georgisk pilot som dels blir beskjuten av georgiska luftvärnskanoner och därefter bombar BBC.

Vilket naturligtvis låter lite otroligt. Men kritisk granskning är alltid fint.

Men samtidigt målar svd nu upp en världsbild där Sovjet är tillbaka och att Sverige måste rusta sig mot den nyvakna ryska björnen.

Bra där.

Carl Bildt rustar personligen upp för sveriges räkning då han jämför hela händelsen med Nazitysklands annektering av Sudetområdet 1938. Att jämföra Ryssland med Nazityskland är kanske känsligt då omkring 20-26 miljoner ryssar dog under andra världskriget.
Rätt ska vara rätt och ska man jämföra med någon annan imperialistisk regim ska den vara vänstervriden. Så det så.

Foto: Vladimir Rodionov/Presidentens presstjänst/RIA-Novosti/AP

Internpost

Nu har jag fått skicka mitt första internpost. Jag minns de märkliga bruna kuverten från mellanstadiet och först nu får jag ta del av kontorets postgång.

Fritid

Sedan träffade jag kevin. Han köpte fisk. Se kevin köpa fisk.

Boredom

Man undrar lite vad meningen med att kunna blogga var som helst är när detta är allt man ser om dagarna.

Svamp

Jag älskar svamp.

Utslag

Niklas lånade min Veni Vidi Vicious skiva för cirka 7 år sedan. Jag fick tillbaks den med kaffefläckar på. Som kompensation gav han mig deras debutskiva som jag avfärdat som skatepunk. Men den var helt ok och helt plötsligt får jag se videon till AKA IDIOT idag, ett antal år senare och här är läxan mina vänner: man får aldrig glömma bort hur jävla inihelvete tuffa dom är och alltid varit.

Orkar du inte med att se hela låten så räcker det med 0-23 sekunder. Det är helt magiskt hur otroligt galet bra det är. Maskingevärspose till trummpinnspose till riff till pek till hoppa ner från taket och med magi få upp ett mikrofonstativ inom 24 sekunder är bra gjort. Se och njut.

Jobbe

Så vad gör jag hela dagarna nu då? Jo jag jobbar 8-16 på admissions vid Göteborgs Universitet. Det är som antagningsenheten fast på knagglig engelska.

Mina arbetsuppgifter är att svara på mail som inkommer från folk som inte talar svenska. Detta borde innebära att 6.6 miljarder människor skriver "dear sir" under loppet av en termin.
Så är inte fallet.

Jag får högst 15 mail per dag och de allra flesta handlar om att de vill plugga och att de ber för min hälsas välgång och långt liv under Guds eviga skyddande handflata.
Jag blir ändå förkyld så jag har slutat gå på det där.

När jag inte skriver "dear applicant" mail så sitter jag i en kö med folk främst från Ghana, Senegal, Pakistan och Nigeria som vill plugga till hösten.
Jag granskar deras betyg, kollar stämplar och ser om de kan komma in. Räknar ut betygsvärden och skriver kommentarer ifall de fuskar eller saknar något.
Det blir ungefär 50 sådana om dagen. När man börjar bli torr i ögonen så sätter man sig på gården med en kopp kaffe och piggnar till.

Allt är rätt fint.

Broder Daniel

Det är märkligt att ta avsked från ett band som det länge känts som om de redan slutat. Men det är skönt att de ändå valde att göra ett riktigt avsked, där medierna fick avlösa varandra i specialartiklar och minneskrönikor.

Jag brukar slarvigt uttrycka mig i termer som att jag har ett "vuxet" uppskattande för Broder Daniel, baserat på det faktum att jag först verkligen började lyssna på dem vid 21 års ålder. Men eftersom jag på något sätt tog igen alla ungdomars faser på en gång mellan 20 och 23 års ålder så var jag kanske en av dem ändå. Att helt plötsligt börja dricka sprit, ha kajal och spela igenom Broder Daniel Forever skivan (allt på en kväll i självvald ensamhet) var ju precis vad pandakidsen har gjort sedan de var 15.

Men när jag då går omkring på Way Out West och noterar någon form av världsrekordförsök i BD-fans så tillhör jag inte de med svartsmink och nagellack. Men jag ser flera omkring 30 som, om det inte vore för en BD t-shirt, mest ser ut som om allt innan Neil Young är besvärligt.
Jag är för ung för att kunna analysera 90-talet och för dum för att förklara storheten med bandet. Så jag låter Marcus Birro göra det från en intervju av Anna Skarin,

Vad är storheten med bandet?
– De gör väldigt bra låtar. Och det desperata uttrycket för vissa människor som är stämda i en viss tonart. De lyckades sätta ord, smink, musik, desperation och uttryck på känslor innan man själv hade gjort det. Det är god konst när någon går före och utifrån sitt eget liv lyckas beskriva andra människors liv. Det är vad konst handlar om tycker jag.

Ditt starkaste minne från bandet?
– Jag har flera, men ett är när jag och Henrik Berggren skulle vara med i samma tv-program. Jag frågade ”hur mår du”? Han svarade: ”Jag mår inte så bra.” ”Vad är det då?” ”Jag vet inte riktigt, jag kan inte sätta fingret på vad det är.” Det var på något sätt vad Broder Daniel var för något, i enda mening.

Det är knappast så att jag känner igen mig i texter som I'll be gone och Whirlwind är störst på grund av sin musik snarare än att Henrik sätter fingret på känslan av brustet hjärta med "The only one I loved she was a superstar". För det gör han inte.
Det gör istället Anders Göthberg med alla fantastiska slingor som virvlar runt i hela Broder Daniel Forever.

Det var därför mest rörande att höra just denna med den explosivitet den förtjänar som sista låt med hela bandet.

Sedan att Henrik vid åtta tillfällen refererar till mig och resten av publiken som sina barn och att det inte riktigt blev den Oprah Winfrey vulgära känslomaraton som jag hade hoppats på så var den ändå..värdig.

Living in America

Barneskorten till Washington DC gick bra, även om ditresan var en så kallad "pärs". 3-åringen gnällde och gnydde på flygplatserna men sov konstant på flyget. 1-åringen var förvånansvärt medgörlig men pigg och glad i typ 15 timmar i sträck. Kanske för att han kräktes i bilen på väg till Landvetter, kanske för att jag är så fascinerande att man inte kan sova om jag håller i en.

Efter 24 timmars vakenhet somnade vi och dagen efter gick vi på en turistresa som inte slutade förrän jag åkte hem. Det som syns är Washington-monumentet (förvånansvärt stor), Lincoln memorial, Vietnam-monumentet, Koreakrigets minneslund, ett otal muséer, Vita huset, Capitolium, Larry's lounge..ja, allt.

Att se skor och glasögon dammiga av 9/11 rester, se världens sista supermakts högborg, Oprah-citat inristat i sten och alla namn som satt livet till i diverse krig gav en rysningar. Detta botades lätt av över 30 graders värme och tropisk luftfuktighet och cosmopolitans.

Call of Duty

I brist på American History delen av Smithsonian finns det tydligen ett spionmuséum!
På www.spymuseum.org finns även att läsa att vuxna betalar $18 i inträde, men då FBI, CIA och alla andra underättelsetjänster de haft genom tiderna stolt erkänner de bedrifter och offer som the brave men and women i aktiv militärtjänst gjort för landet så behöver de bara pröjsa....
$17.

The Museum offers an admission discount to those who work within the U.S. Intelligence Community. A valid ID is required to qualify for these rates. The Intelligence Community includes the following organizations: Central Intelligence Agency (CIA), Defense Intelligence Agency (DIA), Federal Bureau of Investigation (FBI), National Imagery and Mapping Agency (NIMA), National Reconnaissance Office (NRO), and the National Security Agency (NSA). Also included are the following offices within the Federal Government: U.S. Air Force Intelligence; U.S. Army Intelligence; U.S. Marine Corps Intelligence; U.S. Naval Intelligence; the Department of Energy Office of Intelligence; the Department of Homeland Security; U.S. Coast Guard Intelligence Element; the Department of State Bureau of Intelligence & Research; and the Department of the Treasury Office of Intelligence Support.

Keep on rocking in the free world!

Jag ska till Washington DC i övermorgon. På onsdag. Det känns smått overkligt och framförallt rätt otippat men så är det. I och med att Petras stackars pappa opererade bort gallan igår så blir det jag som återigen transporterar barn i plan, men denna gång inte till Prag utan ända till landet av mjölk och honung.

Jag har ju egentligen det senaste året blivit mer av en amerikavän än tidigare; inte för att jag direkt har bränt flaggor men det har verkat som en otroligt tam sak att åka ända dit och slösa pengar på tingel-tangel. Men nu jäklar ska det turistas.
Olyckligtvis har inte Bill Clinton förärats med någon staty ännu, men om man kisar mot vita huset kan man säkert ana hans anda.
Självklart är det nu så att när jag väl ska dit så är Smithsonians utställning över amerikansk historia stängt för renovering. Så jag får inte möjlighet att skåda den, enligt uppgift, allra första flaggan eller Fonzie Fonzarellis skinnpaj, men förhoppningsvis finner jag andra populärhistoriska utställningar att flämta över.
Jag har gått från nervösa ryckningar till rysningar av välbehag inför tanken, och så fort jag överlevt en flight med en 1-åring och en 3-åring så är det monument, donuts och presidenter för hela den deprecierade slanten.

Hockey

Jag har länge varit starkt emot den så kallade grabbigheten, som utan att vara ett attribut skrivet till ett specifikt kön helt enkelt handlar om att vara jävligt slitzig, plump, sexistisk och bredbend.

Att bloggen "att älska alex schulman" är plump och märkligt skriven har tidigare tagits upp men då Aftonbladets spelrecensent lyckas med samma bedrift är det värt att ta upp igen.

Problemet med den senare är att han faktiskt får betalt för det, av Aftonbladet, till skillnad från den förstnämnda bloggaren som faktiskt Betalar Aftonbladet för att kunna skriva saker som
"Scrubs utan JD är som stureplansfester utan massa slampor att knulla . I know, I know....jag är inte PK - men det är så jag blir när jag får såna här otrevliga nyheter".

Digestive

Ibland fryser jag på kontoret. Då hämtar jag varm choklad.
Det är inte base-jumping direkt men jag älskart.

Third country's the charm

Stefan var snäll nog att fråga mig varför jag inte bloggat på länge, vilket antagligen mest är ett snällt sätt att ge sken av att någon läser detta men mitt svar var då att vi faktiskt haft jobb att göra.

Efter en ganska lång period av köer med ansökningar som mest vevas runt så blev det lite körigt med utlandsökanden. Personer från ”tredje land” (ett mer eller mindre nytt uttryck för att beskriva medborgare utanför EES) har ökat något otroligt denna antagningsomgång och många av dem har missat att de måste söka tidigt då de inte hinner få visum innan kursstart.

Mot slutet beslutades det att dessa ändå skulle behandlas och vips fick jag förlängt till 8e augusti för att hjälpa till med dessa. Tack tredje land.

Så nu sitter jag och väntar på att en anstormning av mail i stil med ”please sir application” ska trilla in. Till dess kollar jag igenom Fredrik Strages Youtubiana och önskar att det gick att se klipp på jobbet.

Commander in chief

McCain sagan fortsätter; nu anklagas han av en före detta general för att sakna erfarenhet av ledarskap i strid. Att han varit stridspilot, blivit nedskjuten, tillfångatagen och slutligen fritagen räcker inte som presidentmaterial.
Det gör det ju naturligtvis inte; även om uttalandet mer verkar gälla att Obama inte ska framstå som oerfaren i jämförelse än att besudla McCains meritlista.

Men uttalandet (enligt Aftonbladet) att "Den stora eskader i flottan som han ledde – var inte en krigseskader. Han har inte varit där och givit order om att bomberna ska falla." kanske snarare talar till McCains fördel.
Att ha gett order om att bomba vietnameser tror jag inte ger de direkt avgörande rösterna i valet.

Silent Alarm

Jag vaknade tidigt imorse och min dagsrutin förstördes omgående av att GP inte låg på hallmattan. Förvirrad, trött och kanske lite besviken sätter jag mig i badrummet och rakar mig och undrar vad som kan ha hänt.

Nu behöver man dock inte undra så jättelänge då det finns WAP. Denna möjlighet till kommunikation med omvärlden var- när- och hursomhelst kombinerat med en ohjälplig känsla av att "GP är inte här = ett världsomfattande terrordåd har inträffat" fick mig att helt sonika ta med mig mobilen in i badrummet. Vilken grej.
Nåväl, inget terrordåd, antagligen bara en bakfull spanjor till tidningsbud.

När jag sedan kommer till jobbet vid 07:20 så är larmet på. Det ser jag tydligt med hjälp av en rödfärgad gubbe i displayen ovanför siffrorna.
Min rabarberyoghurt till hjärna försöker här att 1, inte börja gråta - 2, minnas hur man avlarmar - 3, fundera ut om det verkligen inte inträffat något runt om i världen som kan ha gjort att larmet helt plötsligt är på. Göteborgs Universitet kanske har beredskapsnivå orange.

Finns den beredskapsnivån egentligen? - vad betyder den i så fall och vad kan GU göra i sammanhanget överhuvudtaget?
Till slut lägger jag in en kombination av kortdragning och koder så dörren öppnas men jag är fortfarande övertygad om att larmet ändå kommer gå - om inte nu så när jag trycker på en ljusknapp.

Det gör det aldrig och inget terrordåd har inträffat såvitt jag vet.

Lundekvam

Lundekvam har alltid varit en klippa i mina PES-battles mot Stefan när jag spelar Norge.

Han ansvarar idag för en perfekt fotbollshistoria.
I korthet:
- Efter mångårig tjänst vill han tacka av sig med en match mellan Southampton och Celtic.
- Gräsplanen på St. Mary's Stadium är i ospelbar kondition efter en Bon Jovi konsert (!)
- Norrmannen betalar 1 miljon ur egen ficka för att reparera den.

Avsked - bon jovi - Lundekvam.. det är nästan för mycket.

Det är lite som början av 2000-talet i Chelsea när ekonomiska bekymmer tvingade spelarna att börja diskutera hur de själva skulle kunna betala för vissa saker på och runt arenan; någon föreslog att fixa gräsmattan, någon att de bara skulle behöva lägga drygt 1000 spänn var för att reparera duschrummets golv som tydligen var mer skärvänligt än en United-spelare - varpå Gudjohnsen bistert muttrar "fuck it, let's all just chip in 10 miljon each and buy Ronaldo".

Bildcred

A to the L

Om bara Al Gore hade gjort ett nytt försök så hade han nog helt klart varit president material.

Toppen Sommar

Det är alltså Sanna Bråding som är knarkande-tv-programledare-fångad-på-bild personen.
Alla visste det antagligen redan, men inte jag. Vad vet jag om sådant.

Att hon går ut offentligt med det är ju bara positivt. Att jag personligen har haft problem att acceptera henne som offentlig person överhuvudtaget är en annan sak.
Men att hon kör med "jag mådde dåligt, knarket var en paus från det" - grejen är, om än förståeligt, antagligen inget annat än skitsnack.

Sen kan jag nog inte kräva av en människa att stå för att hon vill knarka på midsommarafton - särskilt när hon är en sorts förebild för ketchup i pea-trea-generationen. Om det ens finns någon.

Men å andra sidan tror jag knappast att någon skulle ge sig på amfetamin en valborg för att Sanna Bråding gjort det.

Foto: Suvad Mrkonjic

L'Aube Nouvelle

Innan S&TC kom fanns det inget i populärkulturen som hyllade den moderna kvinnans möjlighet till självständiga val vad det gäller karriär, relationer och intressen. Klart vissa kvinnor får hylla S&TC på samma sätt som vissa män hyllar sitt favoritlag. Våra Manolo Blahniks är som era blå-gula tröjor. Så lägg ner de nedlåtande leendena och ironiskt höjda ögonbrynen – Sex & The City är sport, bara för ett annat kön.

Så skriver en frilanskåsör vid namn Kicki i metro.
Det är ju helt fantastiskt. Kicki slår med tärningen och vips är vi 143 steg tillbaks i genus-spelplanen.
Inte nog med att hon drar gränser såsom män - fotboll / kvinnor - shopping men dessutom har hon det fruktansvärt vidriga förhållningssättet att kvinnor måste lära män någonting.

Vilket kön hennes sportintresserade kusin, som hon i sitt dagboksinlägg berättar om, framgår inte. Men det gör tonen av överlägsenhet. Inställningen att kvinnor generellt skulle behöva visa män var tvättmaskinen står borde ha dött ut för länge sedan men andan finns tydligen kvar. När Hans Wiklund raljerar om sex and the city fans och deras enfaldighet så börjar man förstå vilka han kan tänkas mena.

Славься, Россия!

Idag smäller det. Jag har ännu inte träffat på någon som inte hoppas på framgång för Ryssland, särskilt efter den storartade insatsen mot tokfavoriten Holland. Många har nog, som jag, varit tveksamma inför ryska framgångar. Även om medierapporteringar är rätt vinklade (och ibland importerade från engelska medier) så har man ändå en viss misstänksamhet mot alla oljemiljardärer och det "nya" Ryssland.

Men när Arshavin springer som vinden, Pavlyuchenko tar avslut, Zhurkov dribblar från vänsterbacksposition till motståndarnas straffområde och Kolodin skjuter strax över ribban 3 gånger som mittback - då charmas de flesta.
Nu ska de möta Spanien och jag känner att det blir rysk vinst av det.Men bara för det blir det nog spansk 3-0 vinst.

Ar-Ar-Arshavin
Player in the russian team,
That is a cat that really can score

Ar-Ar-Arshavin
Russias greatest goal machine,
He ran a lot and then ran some more

Ja sem kočičko

Blondinbella attackeras på öppen gata, Nour El-Refai kritiserades hårt så fort hon stack fram huvudet under schlagertjohejet, Hans Wiklund får söndagsskribenterna på sig efter att ha uttalat sig om Sex and the city's fanbase.

Det beskrivs som en ny våg av kvinnohat, vilket man möjligtvis kan hålla med om Mats Strandbergs referenslösa statistik stämmer. Tyvärr hittar jag inget underlag till påståendet att "I England har de mest irriterande kändisarna röstats fram. 4 av 5 är kvinnor (samtliga 5 mest omtyckta kändisar är män)." Men påståendet "...Och svenskarna håller med; enligt 80% av rösterna på aftonbladet.se är kvinnliga kändisar mer irriterande." Ger ett sken av att även den brittiska undersökningen är helt oväsentlig.

Jag tror det snarare i Blondinbellas, Marcella Moragas och till viss del Nours fall mer handlar om en sorts hat mot de som syns och hörs utan att göra sig förtjänta av det - i hatarnas ögon.

Dessutom är det antagligen allt mer känsloväckande hos hatarna att inte kunna påverka något. I blondinbellas och Moragas fall så känns det kanske som om de sitter där med sitt självförtroende och måste "plockas ner". Ju starkare de visar sig desto våldsammare blir aggressionen.

Deniz Merdol, som tillsammans med Marcella Moraga antagligen ensamma skulle kunna tömma hela Sveriges Radio på licensintäkter om de fick varsitt heltidsprogram, satt exempelvis och raljerade om vilka som gillar - respektive ogillar henne på facebook. "Hata" klubben har nu 884 medlemmar och "Älska" klubben har 257 medlemmar.

Men till skillnad från Schulman och Skugge så verkar det inte som om dessa överhuvudtaget vill provocera och få uppmärksamhet genom att vara dryg och hippt icke-pk. De sitter tydligen där och skriver och talar på för att de själva tycker det är bra, inte som en sorts medie-taktik. Det kvittar tydligen också att de har närmast 900 personer som aktivt gjort ett val för att visa att de hatar dem; ty deras hud är så hård och skinnet på näsan är metertjockt.

Vilket får haters att till sist bli från vettet när de ser personen i fråga stå i kungsträdgården och tjoa. Ventilen låter tydligen "jäkla hora" när den släpps lös.

Hur de ens kände igen bella är ett större mysterium för mig.

Att det skulle vara ett kvinno-hat har jag dock som sagt svårt att tänka mig, även om jag inte är helt stängd för patriarkala konspirationsteorier. Om man tar poänglösa mode-bloggar som exempel så verkar det som att det är övervägande kvinnor som lägger upp sina tub-toppar och visa olika H&M kombinationer. När de sen får uppmärksammhet genom blogg-toppar och dylikt så väcker det nog en del reaktioner hos de som har, om möjligt, ännu mer fritid. Det hade blivit samma sak om det gällde män.

Många är de män som gått igenom samma process; oavsett om det är för vad de gör (Belfrage, Virtanen, Schulman) eller för hur de ser ut (Anders Borg).

Rocking the world since 1776

Åh vad jag har saknat McCain-nyheter i den debatt som når Sverige. Nu har de hittat mannen som fängslade John McCain som uppenbarligen har följt hans karriär med intresse.

"Tran Trong Duyet, som var chef för fängelset, förnekar att fångar torterades i fängelset – och säger i en intervju med BBC att han nu stödjer John McCain i kampen om presidentposten.
– McCain är min vän, säger Tran Trong Duyet till BBC."

You can't make this stuff up, people.

Foto: AP

Who the F are Man Utd?

Nu har Zizou uttalat sig om Ronaldo-affären, eller han har väl snarare fått någon reporter på sig som frågat om hans åsikt - tror knappast det handlar om ett öppet brev direkt.

Om Christiano går till Real Madrid eller inte är nog inte en fråga om pengar utan kanske snarare om berömmelse, sol och brudar, något han förmodligen får mer av i Real. Hade jag haft ett mer objektivt fotbollshjärta hade jag antagligen sett det som en förlust för Premier League att tappa världens bästa spelare men jag klarar mig definitivt utan honom. Trots detta är jag rädd att United klarar sig utan honom också.
Men om något ska kunna störa dem nästa säsong så är det troligtvis att Ferdinand, Fergie eller Ronaldo sticker.
Men jag bävar inför tanken att Scolari skulle skaffa Ronaldinho.

Köp tillbaks Gudjohnsen istället, snälla Phil.

Elisabet Höglunds hoppfulla avhopp

DN rapporterar om Elisabet Höglunds dramatiska avhopp från SVT. Jag minns henne så väl från tiden då hon kände sig mobbad på grund av sitt hår. Nu har hon uttalat sig kring sitt missnöje gentemot SVT.

"De borde ha tagit bättre hand om mig. Min önskan har varit att få ett eget program, och det tycker jag inte är ett speciellt stort krav(!)...
...Nu ska Elisabet Höglund arbeta som frilansjournalist och inte söka några jobb. Arbetsgivarna får höra av sig till henne istället, säger hon."

Inte visste jag att hon är 80-talist.