Robert Wells

Jag undrar alltid vad sjutton robert gör med sina ögon. Kanske blir man helt enkelt sån efter så många år av hårt festande.

Hälften ratar julklapparna

Ja, det kan man förstå. Och svd.se ratar nya pressbilder. Det roliga är att det verkar som om det verkar äldre man med två(!) tumringar som lämnar tillbaks icewind dale 2 och blir erbjuden battlefield 1942 i retur. Jag förstår bytet förvisso.

Mer värd än kulor av glas

En biltur i Värnamo är sällan något att skriva hem om. Men när jag plötsligt hittar min gamla kassett med kents demo så blir det en nostalgitripp utan dess like. Så jag gick en promenad förbi högstadieskolan och lågstadieskolan där jag inte gått på säkert 15 år. Då var allt mycket större än nu. Promenaden tog nu 25 minuter. Under högstadiet kunde man gå i tre år utan att komma någonstans.

Vuxen

Jag vet inte om jag verkligen vill bli vuxen. Men man vet att man har en bit kvar om man sitter på en lugn glöggtillställning med bekantas bekanta som har skägg och barn och allt man vill säga och prata om är den stora, bruna kuken på bordet.

Primrose Hill

Ni minns möjligtvis min senaste London-resa då jag och Petra besteg Primrose Hill. Primrose Hill etsade sig fast i mitt minne vid tidig ålder efter Blurs låt "For Tomorrow" där det i slutet sjungs "let's take a drive to Primrose Hill, it's windy there and the view´s so nice".
Mina ögon höll på att börja blöda av lycka när jag såg att någon fantastisk människa faktiskt klottrat slutet av den texten på backen upp mot kullen. Det var en av de finaste ögonblicken jag haft i England.
Efter att ha slöglott på wikipedia och läst om den brittiska överklassen, eller åtminstone den rika klassen, så ser jag en artikel om Primrose där klottret omnämns. Jag var alltså inte ensam och det var sannolikt inte ditklottrat bara för att jag var där. Det gjordes troligtvis i slutet av 90-talet och har bättrats på av barmhärtiga samariter i den goda musikens och smakens namn.

Slutligen hittar jag en intervju med "artisten" och det är så ofattbart skönt att man bara kan kolla upp såna här saker och se historien bakom.
Särskilt fint var en av kommentarerna till artikeln;
"strange how people feel they're somehow entitled to deface other people's space/environment on the strength of liking Blur"

En bratz död

Till min stora förtjusning rapporterar SvD näringsliv att Bratz dockorna förbjuds.

Inte för att de ser ut som sprutluder och får barn att vilja sminka ögonen till oigenkännlighet och be om "min första restylane-spruta" av tomten. Nej, det förbjuds av rent juridiska skäl, något i stil med att bananen som hittade på skiten jobbade för Mattel (barbie-imperiet) under tiden han fick den brillianta idén.

Av monopolsyfte drar de därför in perrelli-dockorna. Inte för att det är omoraliskt.
Jag vet inte om horiga förebilder för barn faller under någon form av yttrandefrihet men något är det som får dem att tycka att "jamenvisst detta ska min lilla kicka få" och sedan blir förvånade när hon börjar stava allt med "z" och vill filma sina samlag. Zamlag. Jo det finns visst samband. Någonstans.

"Till Bratz försvar anförs ibland att de är tjejer med starkt självförtroende som umgås i en grupp som omfattar personer med skiftande bakgrund och etnicitet." står att läsa som svar på kritiken att de skulle vara centimeterhöga källor till allt materialistiskt ont som drabbat världen sedan Simple Life började sändas.
Personligen tycker jag att det försvaret kan användas på en mängd saker. Exempelvis Al-Quaeda.

Dessutom finns ju, eller fanns bevare mig väl, Bratz Boyz (!) som i princip är dejter till Bratz som inkluderas med champagneglas och flaskor till deras saturday night date. Målgrupp: 6-åringar.

Nu inväntar man bara att Bratz-imperitet köper rättigheterna till namnet Pimpz och sätter ut små horor och hallickar i varenda liten Faetter BR butik så de små wannabe-hororna kan få sitt behov mättat. Crack-pipe not included.