Broder Daniel

Det är märkligt att ta avsked från ett band som det länge känts som om de redan slutat. Men det är skönt att de ändå valde att göra ett riktigt avsked, där medierna fick avlösa varandra i specialartiklar och minneskrönikor.

Jag brukar slarvigt uttrycka mig i termer som att jag har ett "vuxet" uppskattande för Broder Daniel, baserat på det faktum att jag först verkligen började lyssna på dem vid 21 års ålder. Men eftersom jag på något sätt tog igen alla ungdomars faser på en gång mellan 20 och 23 års ålder så var jag kanske en av dem ändå. Att helt plötsligt börja dricka sprit, ha kajal och spela igenom Broder Daniel Forever skivan (allt på en kväll i självvald ensamhet) var ju precis vad pandakidsen har gjort sedan de var 15.

Men när jag då går omkring på Way Out West och noterar någon form av världsrekordförsök i BD-fans så tillhör jag inte de med svartsmink och nagellack. Men jag ser flera omkring 30 som, om det inte vore för en BD t-shirt, mest ser ut som om allt innan Neil Young är besvärligt.
Jag är för ung för att kunna analysera 90-talet och för dum för att förklara storheten med bandet. Så jag låter Marcus Birro göra det från en intervju av Anna Skarin,

Vad är storheten med bandet?
– De gör väldigt bra låtar. Och det desperata uttrycket för vissa människor som är stämda i en viss tonart. De lyckades sätta ord, smink, musik, desperation och uttryck på känslor innan man själv hade gjort det. Det är god konst när någon går före och utifrån sitt eget liv lyckas beskriva andra människors liv. Det är vad konst handlar om tycker jag.

Ditt starkaste minne från bandet?
– Jag har flera, men ett är när jag och Henrik Berggren skulle vara med i samma tv-program. Jag frågade ”hur mår du”? Han svarade: ”Jag mår inte så bra.” ”Vad är det då?” ”Jag vet inte riktigt, jag kan inte sätta fingret på vad det är.” Det var på något sätt vad Broder Daniel var för något, i enda mening.

Det är knappast så att jag känner igen mig i texter som I'll be gone och Whirlwind är störst på grund av sin musik snarare än att Henrik sätter fingret på känslan av brustet hjärta med "The only one I loved she was a superstar". För det gör han inte.
Det gör istället Anders Göthberg med alla fantastiska slingor som virvlar runt i hela Broder Daniel Forever.

Det var därför mest rörande att höra just denna med den explosivitet den förtjänar som sista låt med hela bandet.

Sedan att Henrik vid åtta tillfällen refererar till mig och resten av publiken som sina barn och att det inte riktigt blev den Oprah Winfrey vulgära känslomaraton som jag hade hoppats på så var den ändå..värdig.